Vem vill bli förtidspensionär?

Kylig kille

Har återupptagit tränandet på IKSU efter en veckas vila. Där såg jag vad, jag tror kan vara den tjejen som jag snackade med på Plaza för ett par helger sedan. Dessutom i fredags på Scharinska, gick det förbi en tjej och hälsade jätteglatt "heeej!" på mig och jag svarade "Tjeeena!" lika glatt. Jag blev så överrumplad så jag hann inte riktigt registrera vem det var som hälsade på mig men jag tror fan det kan ha varit hon. Det är skitjobbigt att vara osäker på ett ansikte. Speciellt när man har pratat med personen i fråga. Bara för att man var ute tror alla att man var jättefull för att man inte kommer ihåg hur någon ser ut men jag var inte så full varken på Plaza eller Scharinska(vid dessa ögonblick ska poängteras, full blev jag senare, såklart).

Hon är i alla fall socionom. I Umeå är det juristerna som dominerar ganska stadigt bland hjortarna. Donnan, Waynesbruden, AB, Omaka, GB, Ralph Lauren och så vidare. Detta är inget underligt, juristprogrammen brukar hålla hög kvalité på damerna. Det som skiljer Umeå från andra städer är att det vanligtvis brukar vara ekonomerna som regerar tillsammans med juristerna. Personligen känns det inte som att det är fallet. Visst, det kan ju finnas många jag inte har märkt av än och flertalet av alla Janes Does man sett kan vara ekonomer men de måste fortfarande upp till bevis känns det som. Jag kommer bara på KB just nu. I alla fall, det jag vill komma fram till är att socionomerna kanske är de nya ekonomerna, i alla fall här i Umeå. Vi har ju Långbruden, inte minst den ovannämnda tjejen, och "En av dom Två" som jag också träffade för några helger sedan. Jag tvivlar inte på att det finns många andra heller. LB är dessutom förmodligen skolans snyggaste tjej är jag beredd att säga. Hon drar upp medlet en hel del. Jag har dessutom hört en del andra snacka gott om socionomerna.

Jag kom att tänka på ett gammalt span som jag hade för, ja, ganska länge sedan nu. Det är fan två och ett halvt år sedan.
Det var en kväll på Sticky Fingers tillsammans med goda vänner. Där jag såg henne i baren. HDK-tjejen.

Jag kommer fortfarande exakt ihåg hur hon ser ut. Hon var en av de vackraste tjejer jag någonsin sett. Jag kommer ihåg att jag lade märke till henne för att hon hade ett likadant linne (rosa med svarta prickar) som min första kärlek på högstadiet hade en gång. I alla fall, jag insåg att jag var tvungen att prata med henne. Detta är något som är väldigt sällsynt, att jag, KRZ går fram till okända tjejer och börjar prata. I synnerhet i krogmiljö. Jag fick i alla fall samtala med henne och hon avvisade mig inte med en gång, vilket var trevligt. Dessvärre så var hon väldigt nykter och skulle gå hem för att hon hade en visning av något slag på Röhsska museet dagen efter. Det var i alla fall vad jag trodde då. Vi samtalade i alla fall en stund och jag fick reda på att hon gick på HDK(Högskolan för Design och Konst, därav HDK-tjejen).

Jag blev om inte kär, säkerligen lite förälskad den kvällen. Jag var stolt över att ha gått fram och pratat med henne men insåg att jag förmodligen aldrig skulle se henne igen.

Ett par veckor senare höll jag på att krocka med henne när vi båda passerade ett gatuhörn. Innan jag insåg att jag borde sprungit efter henne och pratat med henne hade hon redan hunnit försvinna. Efter min flytt till Umeå så har det ju givetvis blivit betydligt svårare att träffa henne, for obvious reasons. I somras såg jag henne dock inte mindre än TVÅ gånger när jag var på väg hem från jobbet. Båda gångerna på Linnégatan, så hon bor säkert där omkring och jag har för mig att hon sa det också när vi pratade. Vad synd att jag också bor där!
Jag är förundrad över hur en tjej jag pratat med i en kvart gjort så stort intryck på mig. Eller så är det väl bara mitt vanliga jag som hakar upp mig på saker…

Det vill jag poängtera är skillnaden mellan Umeå och större städer. JAG, KRZ vågade gå fram till HDK-tjejen och prata med henne. Hur kom det sig? Jo, jag insåg att det var förmodligen min enda chans jag hade att prata med henne, om inte någonsin så i alla fall på väldigt länge. I Umeå är det inte så i samma utsträckning. Många, jag menar inte alla, men många tjejer ser man på skolan lite då och då. Vissa mycket oftare än andra. En del faktiskt varje dag. Detta är givetvis jobbigt, om man blir nobbad, säger något dumt eller gör bort sig på andra sätt inför en tjej. Är man både retoriskt och motoriskt handikappad som mig själv är riskfaktorn väldigt hög för just detta. Vetskapen om att man kanske kommer träffa en person varje dag resten av ens studietid kan skrämma vem som helst. Med detta sagt får man nog inse att det kanske inte är så konstigt att man inte träffar någon. Man gör ju inget åt saken. Så egentligen är det bara att skaffa lite stake för en gång skull och ta lite risker. Friskt vågat, hälften vunnet och så vidare….Det är inte som att man har någon stolthet kvar egentligen...Lättare sagt än gjort men det tåls att tänka på.

Kommer jag att leva efter mina egna ord?
Det återstår att se…

KRZ säger; J'en Ai Marre