Psykbryt

Jag vet att jag skrev att jag har fått ett nytt perspektiv på livet, att det inte är någon mening med att vara pessimistisk. Det visade sig vara svårare än vad jag trodde. Jag brottades med mig själv idag vid ett flertal tillfällen när jag kom på mig själv att bli väl negativ. Av någon anledning som jag inte kan sätta fingret på blev jag väldigt illa till mods under 15.00 fikat med Rune och Lennart. Jag vet fortfarande inte vad det berodde på. Jag har resten av dagen försökt analysera mina känslor och tankar men det går allt annat än bra. Jag tror nästan att det kan ha att göra med alla nya Hjortar som var i rörelse. Det blev nog överbelastning i mitt huvud. Nya hjortar är i grund och botten en positiv sak. Men tanken om hopplösheten och meningslösheten slog nog till i mitt undermedvetna. Man bor ju trots allt i Sveriges förhållandetätaste stad. Det är bara att utgå ifrån att alla hjortar har pojk-eller flickvänner. Jag borde förvisso ta i akt den här nya hjortflocken och vara glad. Ja, det måste jag vara. Tänk positivt.

Jaktlaget har ju faktiskt roligast på skolan. Det är ju därför vi är hatade i mina ögon. Visserligen tror jag inte att vi är hatade av någon. Om någon ens reagerar på oss. Men vi är märks, det tror jag. Vi skrattar mest och högst av alla. Vi pratar ofta om jävligt icke politiskt korrekta saker och försöker inte ens då dölja våra samtalsämnen. Jag vet att om jag satt bredvid mig själv så skulle jag definitivt hata mig. Man avskyr alltid det okända och de som har det roligare än en själv. Vi har alla fördomar och förutfattade meningar. Jag är först att skriva under på att jag är full av dem.


Varje dag klockan 15.00 i UB eller vid lunch i Tornet samlas en rad olika människor som på ett eller annat sätt har relationer till varandra, vare sig de vill eller inte, vet det eller ej. Varje dag är det samma människor. En del har man lärt känna under studietidens gång genom gemensamma kurser eller vänner. Andra är bekanta genom korridorer eller så har man någon sorts "fylle tjenis relation". Hur man än är relaterad till någon så är det en jäkla massa människor som cirkulerar i samma kretsar varje dag som egentligen BORDE känna. Eller hälsa på. Det är i hög grad De jag tror tycker illa om oss (om någon gör det). Jag tänker på "världensmestirriterandetjejtillsmotsatsenärbevisad" till exempel, eller Troys(tack gode gud för att troy inte är här denna terminen heller) alla sidekicks. Det skulle inte förvåna mig att om vi skulle komma hur bra överens som helst med dem, bara man lärde känna dem. Men eftersom man inte känner dem så är det lättare störa sig på dem och tycka att de inkräktar eller vara avundsjuk. Det för oss åter tillbaka till att det finns en satans massa människor som man "borde" känna. Vi alla lunchar och fikar på samma ställen vid samma tider. Vi pluggar alla i samma läsesalar, vi festar oftast på samma klubbar och så vidare… Men ändå så är det ingen man hälsar på. Ibland känns det nästan löjligt över hur mycket man vet om personer utan att ens ha hälsat på dem. Oftast gäller detta visserligen Hjortar och det är en annan historia som vi nog inte ska gå in på….



Jag vet fan inte var jag hamnade nu....Tror inte jag blev klokare över varför jag blev så psykiskt illamående förut.





KRZ säger;